Enligt taoismen är man lyckligast så, när man lever och verkar i enlighet med naturen och dess lagar, inte emot den. Man behöver alltså inte leva som en skogsmänniska, utan det handlar om att följa "minsta motståndets väg".

Att leva sitt liv och agera utifrån det taoistiska sättet kan enklast beskrivas som att göra det som vattnet i en rinnande flod gör. När det kommer till en stor sten eller klippa som hindrar dess framfart - så stannar den inte där för att försöka kämpa, trycka eller tvinga sig igenom hindret (vilket är en omöjlig uppgift), istället flyter den bara smidigt förbi sin motståndare och fortsätter sin resa.

Ju mer människan gör ingrepp i den naturliga balans som åstadkoms och styrs av universums lagar, desto längre i fjärran försvinner harmonin. Ju mer våldförande, desto fler störningar. Allting - vare sig det är tungt eller lätt, vått eller torrt, snabbt eller långsamt - har sin egen natur inom sig, och den kan man inte våldföra sig på utan att skapa svårigheter. Om abstrakta regler påläggs utifrån är konflikter oundvikliga. Det som ses som en verksam kraft bakom allting i himlen och på jorden kallas i tao för "vägen".