Det var en gång för cirka tusen år sedan en hårdhjärtad och elak earl i Coventry i England. Han hette Leofric. Hans fru hette ­Lady Godiva. De hade delade meningar om det lokala skattetrycket.

Hon bönföll honom gång på gång att sluta skinna de fattiga invånarna med ­höga skatter. De gick redan på knäna ekonomiskt. Den elake earlen vägrade. Han sa att det var lika sannolikt att han ­skulle ändra sig som att hon skulle rida naken genom staden.

Lady Godiva tog honom på orden.

En morgon red hon genom Coventry endast skyld av sitt långa svallande hår. Invånarna beordrades att stanna inomhus. Alla utom en särskilt nyfiken (och möjligen pervers) skräddare lydde. 

Tom hette han. Han straffades av ­högre makter. Gudarna tog hans ögon.

Ur legenden om Lady Godiva kommer det engelska ordet för smygtittare. ”Peeping Tom” . Vad vi i Sverige skulle kalla för: en riktig gluttare.

 ”Att förvänta sig att staten ska skydda ditt privatliv är som att be en gluttare att installera dina persienner”, skrev den amerikanske poeten John Perry Barlow.

Ord som har blivit i högsta grad ­aktuella.

Den 29-årige Edward Snowden läckte sina berömda dokument. Historien om hur den amerikanska underrättelsetjänsten kartlade miljontals telefonsamtal och begärde ut mängder av information från Google och Facebook rullades upp. En världsnyhet som ­berättade något som vi någonstans ­redan visste.

De ser dig, de vet. Gig­ant­­iska system som kan hantera, struktu­rera och analysera oänd­liga mängder information. Big Brother ­ersatt av Big Data. I den globa­liserade ­digitala byn finns ingenstans för ditt uppkopplade jag att gömma sig. Och vi har fått höra att det

i hög grad är oundvikligt. En sidoeffekt av globali­sering och ­teknik.

Din egen nakenhet inför ögonen som söker dig.

Men, är allt detta verkligen sant? Är mer transparens en ofrånkomlig konsekvens av mer globalisering? På vissa ­områden verkar effekten ju vara den ­motsatta.

Eller ska vi säga: för vissa människor?

Hur kan det komma sig att samtidigt som staten kan läsa vanliga människors e-post är det i många fall omöjligt att ta reda på vem som äger ett företag? Hur mycket vinst de gör och i vilket land?

Vår nya öppna värld verkar para­doxalt nog vara full med mörka hörn för de rika och multinationella att ­gömma sig i.

Ledarna för världens åtta största ­ekonomier samlades i veckan på Nord­irland för att försöka enas om sätt att ­släppa in ljus på världsekonomins skuggsidor. Förmå hemlighetsfulla globala ­jättar att komma ut i ljuset så att vi förhoppningsvis kan se vad de håller på med och därigenom beskatta dem.

Detta var huvudtemat för veckans G8-möte. Och dessa ting är inte enkla.

I skatteparadis som Cayman-­öarna och Jersey är man långsam och ovillig att lämna över information om vem som äger ett företag även om man ­måste. I flera amerikanska delstater kan man bilda bolag utan att någon har ­möjlighet att ta reda på vem ägaren är. Alla dessa skuggmiljöer spelas ut mot varandra och bildar spelplats för vår tids avancerade globala skatteplanering. Strategier med mysiga namn som ”En dubbel irländsk med holländsk macka”. Vinst gjord i Sverige flyttas via ett irländskt företag till ett holländskt och sedan vidare till ett irländskt dotter­bolag i ett skatteparadis som ­Bermuda.

Ofta används dessa mörkläggningar av precis samma företag som hjälper till att spionera på vanliga människor. Google flyttar runt sina vinster och ­företagets vd, Eric Schmidt försvarar smitandet med att det inte är Google som har skapat reglerna. Något så irrationellt som det internationella skattesystemet hade minsann ”aldrig utformats av en dataprogram­merare”.

Andrew Hill ställde i våras frågan

i Financial Times om it-företagen håller på att bli de nya skurkarna.  Sedan ­finanskrisen 2008 har bankmännen häcklats och hånats samtidigt som de nästan lika välbetalda it-cheferna har kommit undan. Att säga att du jobbar för Goldman Sachs gör dig inte populär på cocktailpartyt.

Apple eller Google?

Absolut.

Kanske håller detta på att förändras, spådde Financial Times. Hur mycket skattesmitande och spionerande kommer vi egentligen att acceptera?

OECD uppskattar att utvecklings­länderna förlorar tre gånger så mycket pengar till skatteparadisen varje år som de tar emot i bistånd. Do no evil? Kanske är det trots allt ett tecken i tiden att Google välkomnade G8-mötets re­formagenda. Träffen slutade i många ord om vad som bör göras men nästan inget om hur man ska tvinga stater att följa upp.

Det finns dock skäl till optimism.

Att ett G8-möte för tolv månader ­sedan skulle ha handlat om skatte­smitande och skatteparadis var ungefär lika sannolikt som att Lady Godiva skulle rida naken genom Coventry.

Något håller på att hända. Folk börjar få upp ögonen för frågorna. Att vi lever i en värld som är transparent bara för vissa. Att företag som Google och ­Facebook tjänar miljarder på vad du berättar för dem om dig själv men samtidigt inte ens berättar var de gör sin vinst.

Alla är nakna, vissa är mer nakna än andra.

Det finns ­ingen slump och det är de värsta smyg­tittarna som ­installerar persien­nerna.//Aftonbladet.se