När en bekant frågar ”läget?” svarar jag käckt ”jo för fan” och gnäller om vädret, inte om ­själen. Och liksom alla andra ­lägger jag upp mysiga bilder på maträtter i motljus på Facebook.

Så bör man framstå. Som en människa med den ultimata ­statusprylen: tid.

Men det är förfalskning. Livet är det som pågår mellan statusuppdateringarna på Facebook. Alla morgnar när jag bara vill ligga kvar i sängen tills det blir sommar eller jag dör. Men ­sedan tjoar ungarna, jag masar mig upp för att jag måste, de ­behöver mig och jag älskar dem.

Eftersom jag älskar dem måste jag efter förskolelämningen gå till jobbet och prestera allt mer med allt färre kollegor, precis som alla på alla andra företag sedan krisen svepte in och folk tvingades sluta (med rekordvinster som följd).

Jag är tyvärr inte unik. Stati­stiken är tydlig. Övertiden, även den obetalda, bland dem som har ett arbete har ökat enormt

– samtidigt som arbetslösheten är på rekordnivåer. Det är ett episkt systemfel.

Sex timmars arbetsdag låter som en klyftig lösning, men så enkelt är det kanske inte, kanske inte heller medborgarlön, äh jag vet inte, jag är alldeles för vintertrött, för utarbetad och för upptagen med att vara storstadsmoderat.

Men sedan är det kväll, en stunds vila med barn och fru, livet är gott och helst vill jag att kvällen aldrig tar slut, men det gör den obönhörligt och ­sedan … En ny jävla morgon där medelklassens moderna ekorrhjul knarrar i gång igen och jag stiger upp och är lönsam.

Detta mitt liv kallas med ett ­modernt och gräsligt ord för ­arbetslinjen.

Kan vi börja tala mer om ­fritidslinjen? Fritidslinjen! Där finns embryot till vår befrielse. Lyssna till den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (1881–1977):

”Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Word, Ernst! Tid och möjlighet att leva och umgås. Fritidslinjen.

I stället har vi ett samhälle där den som har tid att leva inte har råd – och den som har råd att ­leva inte har tid.

När påven Benedictus XVI så historiskt sensationellt meddelade att han ska abdikera kände jag en stund att det var en trösterik signal till världen.

Om påven kan ge upp så kan vi alla ge upp. Det är aldrig för sent att ge upp.

Men det är omöjligt. Vi kan ­inte ge upp. Vi måste orka. Att förlora jobbet i dag innebär ett liv i total utsatthet. Det finns inga nya att få, a-kassan är nedmonterad och på botten erbjuder samhället endast fattigdom.

Vi får stå med mössan och tacka för privilegiet att få prestera skiten ur oss åt ­aktieägare som kräver 12, 20 eller 40 procents ren vinst.

Så vi biter ihop. Vi biter ihop tills vi dör i förtid av stressrelaterade hjärtsjukdomar med en sista salig tanke, ”jag hade ­åtminstone ett jobb”.//Fredrik Virtanen, krönika Aftonbladet